En nässpraysanekdot

En gång i tiden var jag beroende av nässpray... Men det var innan jag blev antiknarkdrottning!
På den tiden använde jag gärna diverse preparat. Till saken hör att jag precis hade skaffat en katt (Lucifer) som betydde allt för mig. Han var siames, skitsnygg och hade en fantastisk personlighet! Jag älskade verkligen den katten... Men jag utvecklade snabbt en stark allergi mot honom. En fruktansvärd allergi... Vaknade varje natt med asmatiska attacker. Drog i mig astmasprej som om det vore rökheroin och nässpray som om det vore kokain. Med röda ögon och kliande kropp njöt jag över varje sekund med katten. Jag nös mellan 50 - 100 ggr per dag, men min nässprej hjälpte mig att överleva. Det tog ett drygt år innan jag insåg att jag inte kunde leva sådär. Hela mitt inre var ju som ett enda stort eksem till slut. Jag gick till läkaren. Bad att få ett piller. Jag hade nämligen hört talas som ett piller som kunde få väck alla allergier. Läkaren tittade på mig som om jag var dum i huvet när jag kom. Pillret va inte till för pälsallergiker med katt hemma! Jag fick inget piller och fick göra mig av med katten. Så här i efterhand är det svårt att fatta att jag gjorde som jag gjorde. Men nån gång ska jag lägga upp en bild på Lucifer så kanske du kan förstå mig Karin!

Jag tog mig ur mitt nässpraymissbruk och slutade nästan helt med astmamedicinen också. Och eksemet inuti mig växte bort. Nästan... Så fan ta dig om du kommer hit med nässprayen och river upp såren Karin! Fan ta dig! Då är du värre än jag trodde när jag först såg dig!